Familjen Februari

Det är en fråga som jag skulle vilja ha ett svar på. Gärna ett ja-svar... Jag börjar mer och mer tro att de existerar, följer varje dag en gammal väns blogg.. Hon pratar mycket om änglar, och för var dag tror jag mer och mer på att de finns. Tack Maddan!!

Natten till i dag dog min farmor. Det gick fort sas det, hoppas och tror att hon inte upplevde någon smärta.. Det är det viktigaste tycker jag när man är på väg att vandra över till andra sidan. En annan viktig känsla som jag anser att man inte ska behöva känna är ångest. Hoppas innerligt att hon slapp uppleva något av dessa.

Det som är det absolut värsta när någon dör är den andra hälft som finns kvar. I detta fall är det älskade farfar. En man som annars är så stark och med jävlar-anamma isig var idag så liten och sårbar. Det var är det som känns värst. Att lämna honom alldeles själv idag var fruktansvärt. Att inte bo i närheten, att inte kunna hälsa på varje dag och att inte finnas där alltid för honom är jobbigt. Vid såna här tillfällen önskar jag att jag inte flyttat...

Jag säger som min kära syster; hoppas han orkar några år till. Nu är jag mest rädd för att han oxå går bort. Man har  ju hört om par som varit ihop hela livet, om ena hälften dör så dör den andra strax därpå. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet denna gång. Detta ur en rent egoistisk synvinkel. Farfar sa idag att han oxå vill gå vidare, jag förstår honom... Men vad svarar man på detta??!