Familjen Februari

Jag älskar att sitta i soffan. Har nog alltid älskat att bara slappa. Men nu är det annorlunda.
På senaste tiden älskar jag att sitta i soffan ännu mer än nånsin. Vet ni varför??
Jo, då jäklar början han leva loppan!!! Sååååååååå underbart!!!
Jag älskar att känna honom där inne. Alldeles nyss hälsade han ordentligt!!
J tror att han tränar:) sånt fall var det ett rejält benpass den lille körde nyss:)
Ibland känns han bara lite grann, då kanske han bara kör lite triceps:)

Har tänkt på hur det egentligen känns när jag känner honom.
De flesta beskriver det som fisksnärt eller bubblig mage.
Vet inte om jag tycker att något stämmer.. Kanske mer bubblig mage sånt fall..
Kanske mer som att någon trummar med fingrarna där inne eller nåt, svårt...

Livet just nu är iallafall underbart. Nu börjar det vara riktigt kul att "vara på smällen".
Tidigare kändes det bara som jag ljög när jag sa till folk att vi skulle ha barn.
Men nu jäklar är det på riktigt!!

Så idag är det söndag. Det är numer veckans bästa dag. Det är veckobyte:)
21+0 idag. Så jag går in i 22a grav.veckan.
Han väger ca 500gram och är typ 22cm.. Han lägger på sig lite varje dag nu...
I livmodern praktiseras volter, boxning och sparkar.
Han börjar ha regelbunden dygnrytm, men mina rörelser kan väcka honom:)

Det är det som händer där inne!!

kan livet förändras. PANG så är det helt annorlunda. Kikar på Sjukhuset på 3an, ambulanspersonalen får ett prio1 larm. Det verkar vara en trafikolycka där minst 1 omkommit. Själv känner jag mej odödlig på nåt vis. Klar jag vet att jag kan dö imorgon, men tror ändå att jag är odödlig... Jag är inte själv rädd att dö, min största fasa är  att nära och kära ska dö ifrån mej. Den tanken stöter jag ifrån mej illa kvickt...

I dag hade jag en patient som fick upprepade TIA-attacker (övergående syrebrist i en del i hjärnan). Har aldrig varit med om det tidigare, men det var lite otäckt. Jag försöker verkligen tänka på att det är någons anhörig, men när man är mitt i situationen är det en patient som inte mår bra. Det där med anhörig-tankarna kommer efteråt. Och det är nog tur det tror jag.

Jag försöker att inte tänka på mina patienter när jag är hemma. Men idag har tanken dykt upp flera gånger.. Lever han imorgon? Såååå söt gammal man på 93 år. Vill absolut klara sig själv, gillar inte att "störa" oss med att be om hjälp. Hör illa som bara den så det gäller att aarrrttttiiiikkkkuuuulllleeeerrrrrrrrraaaaa och sänka rösten för att ha en sportslig att bli hörd. När han får frågan hur det står till är det alltid bra, vill som sagt inte vara till besvär...

Vet egentligen inte vad jag vill säga med det här. Jag har nog bara blivit påmind om att livet kan släckas när som helst... Tänk på det du!!

Då har det gått fulla 19 veckor.  Han är knappa 20cm och väger typ 350gram. Det verkar inte hända så mycket där inne mer än att han nu koncentrerar sig på att växa och lägga på sig. Han är fortfarande liten men växer nu snabbt och är nu halvvägs till dagsljus. Tydligen kan han nu höra och känna igen mammans röst. Han kan även känna igen pappans röst om han pratar med "magen". Jag läste någonstans att man med fördel kan spela musik för bebisen. Gärna samma melodi varje gång. Sen kan man spela samma melodi när han är född, då ska han tydligen känna igen melodin. Hmm, undrar hur man vet att han känner igen just den biten?

Det finns ju massvis med snack om olika symtom beroende på om man väntar en pojke eller flicka. Läste nyss att om mamman är sugen på nåt sött väntar hon en flicka, är hon sugen på nåt surt är det en pojke. Jag är ytterst tveksam. Jag har inga speciella cravings så hur går det ihop då? Jag borde ju vara sugen på citron eller dylligt. Undrar vad allt snack kommer ifrån egentligen...

En rolig grej som hände var att under en rond förra veckan var det en av kirurgerna som klappade mej på magen och frågade om det var tillökning på G. Yes!! tänkte jag nu börjar det synas.. Det var kul att han såg när jag hade jobbkläderna på mej (de är inte direkt figursydda). Annars känner jag mej mest tjock och läääääängtar tills den blir ännu större.

Nu är det jobb som väntar. Härligt att jobba en söndagkväll:)

Tack för att ni kikar in lite då och då, det är skitkul tycker jag!!

Först längtade jag till det skulle visa sig ett + på stickan.
Sen längtade jag till de första 12 veckorna skulle vara över och därmed den mest riskfyllda perioden.
Därefter längtade jag till rutinultraljudet.
Nu längtar jag till jag känner första rörelsen där iniifrån.
Längtar även till vi får höra hjärtljudet för första gången.
Sen, efter hjärtljudet inbillar jag mej att jag kommer kunna leva i nuet som det så fint heter.

Jag vet att jag måste njuta av stunden som är JUST NU. Men hur gör man det egentligen?